Jag är ledsen och förtvivlad.

Vovven, min bästa fyrbenta vän, är krasslig. I förgår  upptäcktes droppande blod ifrån Vovvens penis. Blod i urinet låter ganska farligt och otäckt, tycker jag.

Efter två timmars tid och några tusenlappar fattigare, fick jag beskedet ifrån veterenären på djursjukhuset.

Vovven hade UVI och en förstorad prostata. Det är tydligen inget ovanligt för äldre hundar. Det positiva är att på hundar är det mycket ovanligt att det skulle vara en cancerform. Det negativa är att troligtvis behöver Vovven hormonbehandling för att få ner förstoringen på prostatan och att problemet kan återkomma p.g.a hans ålder. Hormonbehandlingen är en kemisk kastrering. 

Vovvens  diagnos kan även skapa problem för Vovvens naturliga behov, just för att prostatan kan trycka på ändtarm och urinrör. En ultraljudsundersökning krävs för att fastställa hur svullnaden ser ut och hur behandlingen ska fortsätta. Detta sker inte förrän på måndag.

UVI behandlas med antibiotica och det enda problemet är att få i honom tabletterna. Tydligen luktar de väldigt illa för en hundnos. Vovven sållar bort dem ifrån väldoftande leverpastejklumpar och andra delikatesser.

I övrigt tyckte veterenären att Vovven hade friska tänder,vackert glansig päls och ett starkt hjärta. Det var en mycket pigg och lekfull gamling, tyckte hon.

Jag hoppas verkligen att min vän får vara med mig några år till, utan att förvärras av svåra ålderskomplikationer.

..Det är med ledsnad vi ses.. 

Vår avlidne medarbetare begravdes idag.

Kyrkan var fylld av sörjande familj, vänner och kolleger.

Hela altaret upptogs av alla vackra blomsterarrangemang.

Och mitt i detta hav av blommor stod kistan klädd i

Nya zeelands nationalflagga. Hennes ursprungsland.

Begravningsceremonin hölls på svenska och engelska.

Den inleddes med J.S.Bachs "Air", på orgel och fortsatte

med Beatles låt "Let it be", som framfördes med solosång.

Tårarna rann nedför min kind när psalm 181 sjöngs på

engelska och svenska samtidigt, det var så sorgset och fint.

Många vackra ord sades av släkt och närmsta vänner.

Allt avslutades med att kistan bars ut till tonerna

ifrån en maorisk melodi (Po karekare ana).

Det var en mycket vacker och tårögd ceremoni.

Haere ra Lorraine. Ka kite ano.

Rest in peace

Självklart tycker jag som alla andra, att det är en

fruktansvärd situation som uppstått i Haiti.

Självklart tycker jag att alla som har möjlighet

att bidra med ekonomisk hjälp till de drabbade,

ska skänka pengar för att hjälpa till med akutvård,

rehabilitering och uppbyggande av katastrofområdet.

Självklart förstår jag att Haiti behöver hjälp i en

lång tid framöver, och att vi ska tänka på det och

fortsätta med att stötta landet även om ett halvår.

Men vad som jag inte förstår självklart, är alla

blufforganisationer som har uppstått av krisen.

Hur F-n kan någon människa bara tänka tanken,

att med bedrägeri bara girigt försöka sko sig på

andra människors lidande. Hur F-n kan samma

bedragare bara utnyttja andra människors empati,

enbart för egen vinnings skull.

Ha koll på vilka hjälporganisationer ni skänker

pengar till. Det kan vara en skamlig bluff.

..vi ses..

En minnesstund hölls och arbetsplatsen omfamnades

av sorg. Vi minns en medarbetare som lämnade livet.

Vi tänker på hennes familj och hur lätt livet kan försvinna.

Stämningen ligger tung, fylld av sorg, över dagens arbete.

Idag tänder jag ljus.

För en vecka sedan, insjuknade en kvinnlig kollega.

Hon var en vältränad renlevnadsmänniska, som skulle 

fylla femtio år i år. Hon drabbades av en mycket sällsynt sjukdom som kallas T.T.P Det är en sjukdom som slår ut njurarna,

blodet och immunförsvaret på mycket kort tid.

Idag kl 15.00 , dog hon på Lunds Lasarett.

En make har förlorat sin fru, två döttrar har mist sin mor.

Det är med sorg och ofattbarhet jag skriver detta. Ingen

vet hur länge livet varar och en del liv rycks ifrån

helt oföberett och utan förklaring. det finns heller

aldrig någon rättvis förklaring till varför alla inte

får leva sin livslängd fullt ut. Det finns även de som

lever på övertid och kanske har velat dö i många år,

men att deras fysik inte har tillåtit de människor

att dö värdigt, utan livet har fortsatt som en

plågsam isolation för människan.

Jag tillägnar min tanke till hennes familj.

Detta är en tanke till alla som blev

drabbade av tzunamin i sydostasien.

Jag är inte personligt drabbad, men inser ändå vilket

lidande katastrofen har inneburit för enormt många.

Jag tänder ljus för att visa min medkänsla.

..vi ses..

Idag mötte jag en kille som heter Jörgen.

 Han har varit hemlös i sex år. Han berättade att han bodde på ett härbärge för tillfället. Det kändes bekvämt och det var lätt att bli försoffad. Han kallade det att bli lägenhetsskadad.

Men han sa att han fortfarande hade sina tre tält uppställda

 på olika håll, och ingen kunde hitta dem,

för människor vill inte vistas där han brukar bo.

Men nu bodde igelkottar i hans sovsäck och det verkade

inte bekymra honom särskilt mycket. Det var bättre än de

lövhögar de brukar bo i, som oftast bränns upp till hösten.

Jörgen berättade oxå var det var lättast att hitta färsk mat

om han rotade i de stora livmedelsbutikernas container.

Maxi och Coop tvingas slänga den mat där bäst före datum

utgått. Den maten håller sig färsk i en månad, sa han.

Det är ändå märkligt att en människa som levt på den

nivån, ändå är så oerhört positiv till livet, som han var.

Det var mycket intressant att prata med honom och

att få ta del av lite fragment av hans livsituation.

Tänk så bra många människor ändå har det.

Dessutom fick jag tag på tidningen Aluma oxå.

Det var en givande eftermiddag.

..vi ses..

Jag pratar om den tidningen som hemlösa säljer.

Jag köper gärna den eftersom den säljs av personer

som försöker förbättra sin livsituation. 

Halva summan av tidningspriset är en ren vinst

för säljaren och den hemlöse slipper

att förnedra sig med tiggeri.

Jag brukar köpa två ex. Den ene behåller jag

 och den andre ger jag till personen som sålt den till mig.

Det ger dubbel vinst och dubbel glädje.

100% vinst för den hemlöse och mer glädje för mig.

Jag har inte sett någon som säljer Aluma i stan nu.

Rent optimistiskt skulle det betyda att det inte

finns några hemlösa i stan, men det tror jag inte på.

Snarare är de hemlösa som finns i stan i ett sämre skick

och kanske ej kapabla att sälja just nu.

Eller så har de i sin kamp för att överleva vintern,

 dött hungrig och nedfrusen i en trappuppgång. 

40 spänn är vad tidningen kostar.

Det är en summa som de flesta kan avvara

 utan att det märks i var och ens privatekonomi. 

Tidningen är dessutom läsvärd.

..vi ses..