Igår kväll kom Snusan på besök.

Vi och Vovven tog en promenad i mörkret.

 Ifrån skogen hördes det mäktiga vrölanden. Jag tror

minsann att Snusan blev rädd, för det var väldigt

svårt att övertyga henne att det enbart var

brunstiga hjortar som rörde sig i naturen.

..vi ses..

Idag tänder jag ljus.

För en vecka sedan, insjuknade en kvinnlig kollega.

Hon var en vältränad renlevnadsmänniska, som skulle 

fylla femtio år i år. Hon drabbades av en mycket sällsynt sjukdom som kallas T.T.P Det är en sjukdom som slår ut njurarna,

blodet och immunförsvaret på mycket kort tid.

Idag kl 15.00 , dog hon på Lunds Lasarett.

En make har förlorat sin fru, två döttrar har mist sin mor.

Det är med sorg och ofattbarhet jag skriver detta. Ingen

vet hur länge livet varar och en del liv rycks ifrån

helt oföberett och utan förklaring. det finns heller

aldrig någon rättvis förklaring till varför alla inte

får leva sin livslängd fullt ut. Det finns även de som

lever på övertid och kanske har velat dö i många år,

men att deras fysik inte har tillåtit de människor

att dö värdigt, utan livet har fortsatt som en

plågsam isolation för människan.

Jag tillägnar min tanke till hennes familj.

 Vi tittade ut över ängarna, jag och Vovven.

Vi är själva idag och bilen är på reperation.

Det gör tillvaron  lite begränsad och lite isolerad.

Efter några telefonsamtal var det inget som

behövdes göras ute på landet och vi var sysslolösa.

Både jag och Vovven behövde miljöombyte. Eftersom Vovven

är en hund som lätt anpassar sig efter situationen, tog vi

helt enkelt bussen till stan, för att få lite nya intryck och

att Vovven kunde vädra och nosa dofter ifrån andra hundar.

Det var bara att gå till busshållplatsen och vänta.

Bussen kom och vi kom till stan.

Transporten är inga problem för Vovven. Han sätter sig på sin 

plats och tittar ut genom fönstret, som vilken annan resenär.

Vi kikade lite på stan och Vovven nosade bland dofter.

Jag tog en kopp kaffe och vi delade på en kanelbulle.

Vi var nöjda med stadsbesöket och tog bussen hem.

Vardagsnöjen behöver inte alltid vara så stora, utan även

de små nöjena kan göra intryck på hund och människa.

..vi ses..

Vi utvecklade en idé, när hundarna behövde komma ut.

Jag, Mys och Snusan fortsatte helt enkelt festen med att skapa picnic i det vita.

Med en korg fylld med en grill, vin, glas, korv, baguetter, popcorn, jordnötter och även en radio lyckades vi få plats med. Det var bara att plumsa på i snön, en bit in i skogen.

Det var ett mysigt inslag som kunde vara längre,

men Grabbarna Grus frös så att de skakade.

Det var skönt att komma in i stugvärmen och fortsätta där.

Men det var en kul idé.

..vi ses..

I kväll blir det fest.

Grabbarna Grus ska busa runt med Vovven.

Medan Mys, jag och vår vän Snusan

avnjuter kvällen med lite sydafrikanskt vin,

skön musik och vårt alltid härliga sätt att umgås på.

Det blir nog en trevlig kväll med skratt,

roliga samtalsämnen och lite inflikat allvar.

Snusan är lätt att umgås med.

..Vi ses i dimman..

Tänk om livet hade varit så enkelt i relationer till andra människor.

        Men det är ju det som är tjusningen med sociala möten,

att alla är olika. Och det är väl oxå utmaningen

i att förstå den andre människan som gör att du själv

växer som människa, även om vägen dit kan vara lång.

..vi ses..