Våra föräldrar är vår största skatt och gåva.

Utan dem är vi ingenting, ingenting alls.

Dessa ord eller tankar kan aldrig summera vad våra föräldrar är.

De kan bara påminna oss

om hur mycket de har gett oss varje sekund.

Vi kan bara säga och upprepa

"Mamma, Pappa, jag älskar er.

Hjärtat får du härifrån, för att jag inte kan träffa dig idag.  

    Puss.

Denna dikt skrevs för många år sedan 

och är tillägnad ett par jag gillar.

Att segla i kärlekens hav är lika svårt som vilket hav som helst.

Man kan göra det ensam och få räkna med

att man kanske tar sig vatten över huvudet.

Man kan också segla med sin själsfrände

utan att det känns som en lyxtripp.

Det beror på hur de älskande hanterar sin kärleksbåt

 i havets oförutsedda oro.

Allt på kärlekens hav kräver att minst två agerar

rätt i stunden och vågar lita på sin partnerns förmåga

att överleva i kärleken och med alla de problem

som uppstår i storm och stiltje, långt ifrån alla trygga hamnars pir.

Vinden stormar ibland helt katastrofalt

 och ibland är den totalt likgiltig för någon som helst framfart,

men det krävs ändå två för att en gynnsam förutsättning

till att nå nya upptäckter ska ske.

Upptäckterna är en del av resans mål

och upplevelserna är det som ni får på vägen dit.

Allt är lättare att ro iland om man är två

som hjälper varandra med att styra skutan.

Denna båt som seglar på kärlekens hav, 

är inte större än attt ni kan hantera den 

trots dålig sjövana.

Ni ror den säkert i hamn, om ni vill.

Båten gick på grund för ett tag sedan och havererade nyligen.

Den ene söker ny hamn och den andre ligger i torrdocka.

Jag önskar dem bägge lycka på nästa resa.

på djupt vatten...vi ses.