Tänk vad allt känns mycket lättare, när solen tittar fram.

Sinnet lättar, ljuset bländar och din kropp känner värme.

Kanske är det väldigt lätt att ta till sig detta och njuta av,

när den här långa vintern har varit så mörk och så kylig.

Jag är ledig denna dag och jag tror minsann att jag och

Vovven ska dra iväg på en längre promenad, innan solen

försvinner. Är solen fortfarande kvar, blir det en utefika

med en kopp kaffe på en plats i ett soligt läge i lä.

..vi ses..

Nu börjar den tiden när all denna snö ska tina bort. Det är inte lätt att se något vackert med smutsig snö i högar och drivor. Gångvägar är täckta med snöslask som inte har lyckats rinna undan, isfläckar där den svaga solen inte har lyckats värma upp tillräckligt.

Rent realistiskt inser jag att denna vårperiod kommer att ta tid och

att snöslasket kommer att finnas kvar länge, längs våra vägar. Men våren kommer till sist.

I allt detta snöslabb, är det lätt att drömma sig till sommaren med sol, värme, bad och mysigt sociala aktiviteter.

Sandfield Beach, vårt poolområde som är så socialt lätttillgängligt under sommarhalvåret, känns så avlägset idag när det är ett riktigt slaskigt skitväder utanför vår dörr. I väntan på varmare tider får jag längta mig bort.

Det kommer en tid

då det är säsong för Sandfield Beach, och då är jag där.

Vi ses i värmen

Mys och jag har förmånen att bo på en plats där det förekommer mycket vilt. Det är inte ovanligt att se hjort, rådjur, vildsvin och räv på ängarna. Har man dessutom en hund som har behov av att komma ut några gånger om dagen, är det också chans att se djuren på nära håll. Det är inte så att vi går flera kilometrar in i skogen för att få en chans att se vilt. Vi promenerar längs vägarna.

Hjortar kan springa förbi några hundra meter ifrån vårt hus. Vildsvin har jag haft möjlighet att betrakta på riktigt nära håll. En sommardag hände något så otroligt, när vi var ute med Vovven. En falk landade några meter ifrån våra fötter. Fågeln stod kvar en stund och kikade på oss, innan den bara lyfte och flög vidare. Det är en facinerande känsla för det stadsbarn som jag faktiskt är.

Trots att jag har haft möjligheter att betrakta vilda djur i vår närmiljö, blir jag alltid lika förvånad och facinerad, varje gång jag får chansen att uppleva det.

Ikväll var det en orädd räv som korsade min väg, tio meter framför mina fötter. Om jag inte hade sett spåren i snön efter den, skulle jag trott att det var en dröm.

..vi ses bland viltet..

I lördags var det fest. Svärmor hade fyllt år och vi var gäster i vårt eget hem. Förutom svärmor, var resten av Mys familj oxå här. Hennes bror har en ny relation och det var första gången vi träffade henne och hennes barn. Det är alltid roligt att träffa nytt folk. Totalt var vi fem vuxna, fyra ungdomar och två mindre barn.

Det blev smörgåstårta, lite vin, trevligt prat och en del skratt. Stämningen var skön. Vi fortsatte med att dela upp oss i lag och spelade Jeopardy.

Melodifestivalen fanns på TVn, någonstans i bakgrunden, men jag tror inte att någon uppfattade de olika tävlingsbidragen, eller vilka som gick vidare. Inte jag iallafall.

När det var dax för kaffe och kaka var barnen och Vovven igång. De lekte och stojade, tills de var övertrötta. Vovven somnade på sin dyna. Föräldrarna började inse att det var dax att åka hem och natta småttingarna.

Alla var nöjda och gästerna packade ihop sina pinaler och begav sig 

hemåt, utom draken som var kvar, och då syftar jag inte på något annat än denna.

Hoppas lill-grabben kunde sova gott, trots förlusten av sin leksak.

Det var iallafall en socialt trevlig kväll.

..vi ses..

Det som jag troligtvis kommer att komma ihåg från denna månad, är

all den snön som bara vräker ner och inte får en chans att tina bort.

Den här stämningsfyllda bilden känns lite mysigare, att minnas.

..vi ses..

Jag känner mig utkastad ur hemmet. Mys och halva hennes familj har occuperat vårat kök.

De håller på att förbereda maten inför morgondagen, då vårt hus är utlånat för kalas åt svärmor och Mys bror. Det är inte konstigt att festen hålls här. Vi har plats till sociala arrangemang i vårt hus.

Jag ville hjälpa till med förberedelserna, men det kändes som att jag var i en ovälkommen zon. I vårt kök. Svärmor styr och ställer, oftast blir jag irriterad över hennes attityd att ta över och att vårt hem verkar enbart vara hennes dotters hem.

Men idag valde jag att gå undan och svälja förnedringen istället för att

konfrontera svärmor och skapa osämja. Detta gör jag enbart för Mys skull, eftersom hon hamnar i en jobbig situation.

Jag och Vovven drog ut i snöstormen, dels för att han behövde uträtta sina behov och dels för att min ilska skulle kylas ner. Jag hoppas att det funkar resten av kvällen, annars får jag väl gå ut i snöstormen igen.

Förhoppningsvis smakar maten bra och att det ändå blir en trevlig kväll.

..vi ses..

Trots det virvlande snöovädret, med drivsnö, halka, dålig sikt och

 klass 1-varning, gav vi oss iväg till staden. Vi skulle på konsert och

lyssna på Ale Möllers Band.

Bandet består av en skåning, Ale själv. Trummisen är mexikan

 och sångaren kommer ifrån Senegal. Canadensaren står för basfiolen. En grekisk sångerska och en värmländsk speleman   kompletterade.

Med denna kombinationen blir det världsmusik på hög nivå.

Olika kulturella inslag blandas med nordisk folkmusik och mycket olika instrument används. Det mest ovanliga var en vägpinne, ombyggd till något som liknade en sälgflöjt.   

  Det lät fantastiskt.

 En riktigt häftig kombination att se och lyssna på.

Bandet rekommenderas.

Det var en kul och underhållande kväll.

 http://www.youtube.com/watch?v=iI6-RP6lknM

..vi hörs..